27
Denna siffra (27) kommer alltid få mig att fundera. Varje gång jag ser att det är den 27:e någonting så måste jag stanna upp ett tag och undra över varför det får mig att stanna upp. Jag kommer alltid fram till samma sak, och varje gång tycker jag det är lika dumt. Det är inte bara själva datumet 27 som jag funderar mycket över, utan även åldern. Vad gör jag när jag är 27? Kommer jag ha hamnat någon helt annanstans än vart jag befinner mig nu? Vad jobbar jag med? Har jag barn? Har jag hittat rätt?
27 är lite min skräckålder. Jag har haft skräckåldrar sedan jag var typ 10 år, men då var det mer nära siffror som 12 eller kanske 14-15. Det var vid 10 års ålder jag började reflektera mycket över livet och vad som händer efter döden. Jag kommer ihåg det som om det var igår; jag hade sett Sofies Värld på TV, och jag kommer ihåg hur mycket jag grät på slutet. Jag hade någon jätteångest över att jag inte förstod vad som hände. Jag minns att jag satt uppe ganska länge och funderade på vad det var jag precis hade sett, och undrade hur livet egentligen är – hur vi är menade att leva, och vems liv man egentligen lever. Det låter kanske jätte extremt att jag som 10 åring satt och filosoferade om dessa sakerna, men det var någonting som jag verkligen blev förundrad över. Vem är jag? Vart kommer världen ifrån? Det är de två frågor som startar hela filmen och de två frågor som jag undrade som mest över.
När jag var liten var jag mycket i kyrkan. Innan jag hade börjat skolan var jag där istället för på dagis ungefär, fast bara ett par timmar några gånger i veckan, ”Kyrkans barntimmar” kallades det. Jag är ju inte religiös på något sätt, men vi pratade ju mycket om Gud och så vidare. När jag blev lite äldre så fortsatte jag gå i kyrkan, och det var även där jag började sjunga som mest då vi hade lite kör varje gång vi sågs. Jag blev som uppvuxen där, och än idag trivs jag otroligt bra i kyrkor. Det har en lugnande verkan på mig och jag älskar det. Men även som liten trodde jag inte riktigt på Gud, utan som idag så var det mer att jag trodde på ”Någonting”. Någonting som bestämmer var människas öde och livsgång. Jag minns att jag hade en vers på väggen bredvid min säng som jag läste varje gång jag skulle sova. Jag bad även mycket när jag var liten, i början var det till Gud, men efter ett tag började jag bara be till detta ”Någonting”. I Sofies Värld är det Majoren Albert Knag, FN-soldaten som skriver en bok till sin dotter, som är ”Gud”. Sofie är en skapelse i denna bok, och ibland undrar jag om det är detsamma för oss. Vi kanske är fiktiva figurer i någons roman. Det vi gör och är känns verkligt, men i själva verket har vi bara en utomordentligt duktig författare. Så det var efter Sofies Värld som jag verkligen började filosofera över vad det faktiskt var som gjorde mitt liv till mitt. Vem är det egentligen som bestämmer över mitt liv? Är det jag, eller är det bara en inbillning?
Nu gick jag ifrån ämnet totalt, vilket är väldigt lätt hänt när jag pratar om ålder, ha ha. Min poäng med detta inlägget var däremot att varje datum som är den 27:e någonting så börjar jag fundera över varför detta datum alltid får mig att stanna upp. Och jag vet precis varför. Men det är jag inte redo att avslöja än. Jag var bara tvungen att filosofera lite, då det faktiskt är den 27 november idag.
