GOING NORTH

          "...;sometimes I wonder how all those who do not write, compose, or paint can manage to escape the madness, melancholia, the panic and fear which is inherent in a human situation." - Graham Greene, Ways of Escape

 

Jag tror på terapi, och jag tror på att alla sorters terapier kan fungera för olika personer. Vi har pratat lite i skolan om vad som bör vara/är kvalificerat som en "fungerande" terapimetod. Vi har pratat om privatägda verksamheter som erbjuder terapi som från utsidan kan anses vara otroligt fåniga - t.ex. som skogspromenader eller kanske målning. Jag förstår att alla kanske inte tolkar skogspromenader som en form av terapi utan istället påstår att det bara är ett sätt för de som äger verksamheten att få pengar att lägga i fickan. Men om man tänker på hur vi i västvärlden, och kanske främst i västeuropa, lever och kommer fram till att vårt levnadssätt är otroligt stressigt och att man kanske i samband med denna stress inte har någon tid till att göra något annat än följa sin dagliga rutin. Då måste man hitta det sätt att slappna av som fungerar för just dig som individ. Skogspromenader kanske inte är något man behöver betala för att göra i grunden, men det kanske inte har just att göra med själva promenaderna, utan faktumet att ha någon att dela promenaderna med. Ibland kanske det inte handlar om själva metoden utan om att hitta något nytt, hitta något som får en att tänka på annat.

Kreativitet är något som är väldigt viktigt för mig - varesig det handlar om målning, skriva, fota, sjunga, pyssla. Det är mitt sätt att hantera min vardag och eventuella problem jag kan ha. Det handlar väl i och för sig om att sysselsätta sig med saker som har en lugnande effekt, inte bara om kreativitet, men för mig är det oftast kreativa saker som hjälper mig. Speciellt att skriva har visat sig väldigt effektivt för mig, då jag får ut allting jag känner och tänker, och kan flumma bort det egentliga ämnet - bara för att få beröra ämnets/problemets/händelsens alla små vinklar och vrår. Oftast behöver jag efter en sådan "avskrivning" inte ens prata med någon om det, självklart beroende på vad som hänt och vilka som är inblandade. Tidigare var foto också en väldigt stor del i min hanteringsmetod, men i brist på foto-inspiration de senaste månaderna/det senaste året, så har dess magi tyvärr avtagit. När jag vill ge mig ut och fota vill jag ha obegränsat med tid och kunna gå långa rundor och hitta alla möjliga motiv, vilket är väldigt svårt i min vardag. Att skriva är något som jag däremot kan göra då och då - fylla på eller bara skriva allt i ett kör och sen vara klar med det.

 

          "There are many ways of getting strong, sometimes talking is the best way."                                                                                                                       - Andre Agassi, Open

 

Att prata. När man tänker terapi så tänker man nästan alltid på att gå och prata med en psykolog. Och det är nog just denna terapiform som människor har svårast för. Någon som behöver gå och prata med en främling om sina problem måste ju vara helt förstörd som människa - eller?
Jag har jätteproblem med att prata om saker, främst för att jag inte vill tynga ner eller för att jag helt enkelt inte vet vad problemet är. Detta har gjort många av mina nära och kära frustrerade, men tyvärr är det något jag inte kan göra något åt bara sådär, utan det är en process.Jag har öppnat möjligheten för mina närmsta att bara fråga om det är något de undrar så skall jag svara så ärligt jag kan. Men helt ärligt så tror jag att jag behöver en terapeut eller psykolog. Det är så mycket jag själv inte förstår mig på och det är anledningen till varför jag antagligen inte mår bra mesta delen av tiden. Jag oroar mig och tänker för mycket på saker som egentligen är något jag inte kan göra åt, och därav onödigt att lägga ned tid på, och därför tror jag att jag behöver någon som vet hur man verkligen lyckas nå de där punkterna som jag inte själv kan vidröra.
Av samma anledning, och många andra, söker folk hjälp. När man inte längre känner att sakerna man behöver prata om kan tas upp i en konversation med en vän eller familjemedlem, eller när man själv inte kan hantera det längre, kan man behöva en utomstående som vet hur eller kan hjälpa en att lista ut hur man skall kunna komma fram till problemet och lösa det, eller i alla fall påbörja en bearbetning.

 

Min poäng är alltså med detta att det är okej att må dåligt, och det är framförallt okej att hantera det på det sätt som passar dig som person bäst. Varesig det handlar om att hitta något nytt, att göra något kreativt, eller att söka hjälp - man måste bara lära sig att låta sig själv bli hjälpt. Det handlar inte om vad andra tycker om den metod du väljer, det handlar om hur bra du mår av att genomgå den.